SOFIA I USA

Det är över ett halvår sedan jag skrev sist! Anledningen är att jag lagt bloggandet åt sidan. Det kändes ganska självklart att sluta blogga i samband med att jag kom hem och var tillbaka i vardagen här i Sverige. Vill knappast bli ännu en i raden av bloggare som skriver om sin väldigt intressanta vardagstillvaro. Jag såg att jag fått lite frågor. Någon undrade hur det var att komma tillbaka till den svenska skolan. Tufft. Annorlunda. Jag började i en ny klass och det har fungerat jättebra och jag trivs. Jag kom snabbt in i den svenska skolans rutiner. Visst var det lite konstigt den första tiden att inte höra skolklockorna ringa konstant. Och att slippa använda sig av ett Hall Pass för att få lämna klassrummet. Eller att inte se några vakter patrullerandes i skolans korridorer. Jag uppskattar friheten väldigt mycket. Nivån på svenska skolan är högre, likaså mängden ambitiösa elever. Läste exempelvis ekonomi både här och i USA. Det är stor skillnad på krav gällande kunskapsnivå. Här värdesätter man en djupgående analys, där känns allt mer ytligt men ger samtidigt en ganska allmän och bred kunskap. Det är intressant hur annorlunda skolan är. Jag saknar mest skolsporterna. Där ligger Sverige helt klart efter. Projektarbetet som var menat att handla om just jämförelsen mellan den amerikanska och svenska skolan blev förresten inte riktigt av tyvärr. En random sak. Snart kommer min yearbook! Äntligen, det väcker förhoppningsvis lite minnen till liv.

Det som gör mig ledsen när jag tänker på mitt år i USA är alla underbara vänner jag redan börjar tappa kontakten med. Jag växlade lite julklappar med värdfamiljen men vi har inte snackat mycket sedan jag kommit hem. Skypat en del med Jake som går på college nu. Han verkar ju leva det collegeliv man ser på filmer. No surprise. Jag har skypat med några fler nära vänner, men det blir mycket krångel. Jag har inte snackat med några av mina absolut närmsta vänner sedan i somras. Skamligt. Dock anser jag inte att skulden ligger på mig. Jag vågade aldrig riktigt hoppas på att mina vänners försäkran om att komma hit i sommar skulle bli verklighet. Och det har det inte heller blivit.

Kort och gott. Jag ångrar inte min fantastiska resa men på något oundvikligt sätt bleknar minnerna sakta med säkert och det känns som att livet jag under ett års tid byggde upp i USA försvunnit. Sorgligt. Men kanske ofrånkomligt. Kommer jag någonsin träffa mina amerikanska vänner igen? Kommer jag att återvända?